Det ingen ser...
UNDER YTAN
Att LIDA av Autism och ADHD känns ibland lite som att vara karaktären mr jykell och dr Hyde.
Så hemskt trött på att huset ser ut som ett bombnedslag,
så fruktansvärt trött på att städa det här huset hela tiden och så himla trött på att bli motarbetad hela tiden,
så sjukt trött på att inte kunna göra någonting annat än att springa och städa eller ha koll på barnen.
Så trött att jag inte vet hur eller kan fixa de där rummet,
så trött på att jag inte tar tag i körkortet så jag skulle kunna åka med dem tomburkarna eller åka till återvinningen med allt skit,
så trött på att barnen skriker och som är på mig jämt varje sekund så fort jag försöker göra något annat,
så trött på att få rensa och städa skrubben där nere som ändå bara stökas till igen så trött att få städa trappan ute varenda gång när det ändå bara dras upp massa skit igen,
så trött på att sovrummet är fyllt med leksaker och kläder överallt,
så trött på att hela hallen är smokat med möbler och leksaker så man knappt kommer fram,
så trött på att jag inte klarar av att bara fixa allt ,
så trött på att jag inte klarar renovera och rusta,
så trött på att jag inte klarar städa källaren,
så trött på att det är så fruktansvärt kallt i hela huset nästan jämt,
så trött på att det inte går att tända lampan på badet,
så trött att all tvätten aldrig tvättas nån gång, så trött på att jag varken kan eller orkar fixa tvätten,
så trött på att inte kunna planera köket och inte kunna se hur det skulle bli bäst,
så trött på att jag måste tjata,
kan bli så trött på barnen ibland ,
så trött på min make ibland,
men är så jävla trött på mig själv jämt,
så trött på att ha så dåligt samvete över vilken hemsk människa jag är,
jag ör så trött på att vara en hemsk människa,
så trött på att hela tiden oroa mig för vad andra tycker och tänker om mig,
så trött på att vara ständigt orolig och rädd över om något skulle hända mina barn,
så trött på att vara beroende av nässpray ,
så trött på att fixa och fixa men allt bara blir skit gång på gång på gång,
så trött på att inte vara tillräcklig,
så trött på att jag verkligen tror/tycker/vet att det inte är jag och lägger allt ansvar på maken,
så trött på att jag inte ser eller förstår allt min make gör,
jag känner verkligen att han inte ens gör hälften av det jag gör, jag verkligen vet det, men så kommer jag tänka på texempel såna här stunder och anar att han faktiskt måste göra mer än vad jag tror/känner men jag kan verkligen inte förstå, jag kan inte se, jag kan inte greppa det, jag vill verkligen få det svart på vitt konstaterat att han gör mer än vad jag tror, det måste han ju göra, det måste ju vara jag som inte kan samla ihop och se allt bra, jag måste ju vara helt fast i allt jag gör och allt han inte gör och inte förstå vad jag inte gör och allt han gör.
Jag så trött på mitt liv med diagnoser, symptom och bieffekter
så trött på att veta att jag aldrig kommer få uppleva mina drömmar,
så trött på att veta att jag är fast i det här i resten av mitt liv,
så trött på att veta att det kommer aldrig bli bra igen,
så trött på att veta att jag kommer aldrig åka utomlands igen,
så trött på att va fast,
så trött på att vara fängslad,
så trött på att tänka så här när ödet är ännu inte blottat sig,
så trött på att jag skyller ifrån min otillräcklighet på min klippa när det bara är jag som kan ändra min attityd, eller iallafall skulle om jag kunde, kanske kan men vet inte hur.
så trött på mina jävla problem,
så jävla trött på att vara arg och irriterad och ledsen och trött jämt och ständigt,
så jävla trött att vara fet,
så jävla trött på att vara lat,
så jävla trött på att bara vara hemma,
och att vi aldrig hittar på annat än att shoppa, så jävla trött på att vara så mentalt uttråkad och utmattad att jag shoppar istället,
så jävla trött på ångest,
så jävla trött på mig själv och mitt negativa tänkande,
så trött på att veta om problemet och se dem men att jag av någon anledning har en spärr att jag bara inte kan göra en förändring, en förbättring.
så jävla trött på att vara ful,
så trött på min svullna näsa, vill ha tillbaka min lilla näsa, så trött på att innerst inne i smyg faktiskt tro lite att det är mitt fel att min näsa blivit så bred för att jag önskade att den blev bredare när jag var tonåring,
så jävla trött på att känna mig oälskad,
så jävla trött på att inte få vara lycklig,
så trött på dessa dagar innan mens, så trött på pms,
så jävla trött på min autism, så jävla trött på min adhd, jag är så trött på att vara människa.
Jag vill bara gräva ner mig,
Jag grät framför maylees förskolepersonal idag , jag svimmade nästan på Hemköp.
Jag är så jävla trött på att skrika,
jag är så jävla trött på att göra bort mig,
jag är så jävla trött på att behöva tänka på att säga rätt saker,
jag är så jävla trött på att tänka,
jag är så jävla trött på att känna,
jag är så jävla trött på att må ,
jag är så jävla trött på att inte kunna somna ,
jag är så jävla trött på att inte kunna vakna, jag är så jävla trött på att inte kunna sköta hus hem familj och mig själv, jag bara hatar mig själv att jag känner ich mår så här, jag vill bara sjunka igenom jorden och försvinna ibland!
jag orkar egentligen inte må så här mer men det är så här jag alltid mått och tänkt och känt, så troligtvis så kommer det oxå alltid förevigt vara så för mig.
jag vill bara må bra varför kan inte jag få vara normal ich sköta allt utan att gnälla som alla andra kvinnor gjort genom alla tider(och män, men skriver just kvinnor för att jag relaterar mig själv mest med dem även fast jag egentligen vet att jag inte borde det), jag vill bara acceptera att det är som det är,
jag hatar att jag vill röka,
men stolt att jag inte känner suget efter att berusa eller rusa mig själv,
men jag hatar att vara hungrig men inte äter för att jag vill bli smal, jag hatar att jag mår illa och får dåligt samvete av att äta,
jag vill bada utan ljud i ett varmt skumbad ,
jag vill må bra,
jag vill tatuera mig,
jag vill kunna leka med mina barn utan att känna sån utmattning ibland,
jag vill städa ,
jag vill orka fixa,
jag vill orka ha barnen själv jämt,
jag vill klara av att inte slänga saker på golvet eller stöka ner,
jag vill orka träna och äta rätt och gå ner i vikt.
Jag vill inte fastna i saker som exempel den här texten,
Jag är så trött på att bli sjuk jämt,
jag är så trött på att ha ont jämt.
Jag är så jävla trött, jag är så trött.
Jag är så trött på att varje gång något minsta lilla gått fel så känner jag precis så här och tänker precis så här, att allt är värdelöst, är så trött att inte ha den där balansen i sinnet som många andra , nu efter att ha skrivit av mig efter att ha delat med mig så ser jag ljuset, efter att ha hatat allt så mår jag bättre och känner kärleken bubbla inom mig för mina underbart fantastiska gullungar och min man jag är så trött på att kunna må så dåligt så snabbt och sedan att det blir som bortblåst tills nästa väggupp och allt börjar om igen.
Jag är så trött på att söka bekräftelse av vad som är okej och inte okej, så trött på att vara upp och ner, jag är så , så tom just nu. Nu tog det slut. Nu blev det bara stopp. Jag känner ingenting, lite dåligt samvete kanske för att ha kännt sån ilska över min man ich frustration över mina älskade barn, men vet inte om det är för att jag faktiskt känner så eller om det är för att jag vet att jag borde känna så. Jag vet att jag är störd och att många tycker jag är dum i huvudet som skriver så öppet om det, jag är dum i huvudet, det vet jag, men jag skriver så öppet om mig själv jämt pga 4 saker ,
1: jag vet att jag är udda och känner jämt ett behov av bekräftelse , förståelse och blir som en manisk känsla att behöva förklara varför jag är som jag är, jag kan inte släppa det och tänker jämt på att bli förstådd, men ibland skiter jag fullständigt i det men ibland inte, det är som två sidor av mig som kämpar om att få bestämma, men det är en av anledningarna till att jag skriver så privata saker.
2: jag vet inte riktigt vart gränsen går på för privat, för mig är det lika självklart att dela med mig av detta som när många andra delar bilder på sin mat, jag försöket läsa av vad som är normalt men det är svårt att spela den rollen när man inte riktigt förstår jämt.
3: att skriva ner allt hjälper mig att bearbeta och att dela med mig med andra ger mig mer acceptans över mig själv när jag märker att andra gör det. Jag har lättare att acceptera mig själv när andra ger mig en klapp på axeln för ibland så vet jag att mina tankar och känslor är enligt normerna väldigt fel och jag har lärt mig rätt ich fel av normer och är väldigt fast vid det.
4: av erfarenhet vet jag att man är aldrig ensam, jag är nog ensam om att ha alla dessa tankar känslor och problem men nånstans finns det någon som kanske delar något av de känslor eller problem och kansje kan min öppenhet hjälpa någon ❤️ men ofta nästan alltid när jag delat med mig av något så kommer skammen och ångern och då tar jag alltid bort det jag skrivit även fast jag redan vet det nu i förväg kan jag inte strunta i att lägga ut detta för då hjälper det mig inte, då kommer jag inte kunna släppa det. Jag vill bara vara normal utan alla dessa tankar och känslor , jag önskar mig perfektion i födelsedagspresent ☺️
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag har ingen av dessa diagnoser du nämnt , men jag känner PRECIS som du vissa dagar! Man FÅR vara trött på sin man och sina barn ibland, precis som dom kanske blir trötta på dig ibland ;) det är inget konsitigt, det är så det funkar! Hoppas du mår bättre snart!
Postat av: Till anonym
"Skönt" att höra att det kan vara fullt normalt vissa saker ändå☺️
Postat av: Till anonym
"Skönt" att höra att det kan vara fullt normalt vissa saker ändå☺️
Trackback
