draklilja.blogg.se

En Mamma med autism och adhd med virkandet som terapi. I en pågående skilsmässa men är fortfarande bästa vänner och med än vår vänskap fick vi två underbara töser ihop☺️ jag älskar att pyssla rita teckna skissa skriva och virka

skam och ångest och glädje och skam och ångest....

Fick mycket värmande respons på gårdagens inlägg, sådan respons som jag fått jobba med i hela mitt liv för att klara ta åt mig.

För många är det omöjligt att ta emot positiv feedback, och för mig blir det blandade tankar och känslor.

Samtidigt som jag känner glädje blir jag osäker och tänker att det ändas sägs för att enbart av snälla och tycker synd om mig, och samtidigt som jag tänker det det känner jag skuld över att tänka så, att jag kan tro något sådant om någon som kanske menar det, och sedan åter till tanken att självklart att de inte menar det, dem är godhjärtade människor som vill alla väl men klart du inte betyder nått, sedan går tankarna runt så i skallen i cirklar, runt och runt igen tillsammans med skuld, glädje, sorg, och skam.

Men även fast det kan vara svårt att tro så är detta ett stort framsteg för mig.

Många ser mig kanske som en Glad tjej men innerst inne är jag ofta sorgsen och ensam därför är det svårt att ta åt mig av komplimangen och positiv feedback.

Jag pratar mycket om allt och kan framstå som en öppen person, vilket jag är, men när det kommer till mina tankar, känslor och sårbarhet är jag tyst.

Många påpekar mitt klagande, och jag känner ångest när det kommer på tal. När jag har så mycket svårigheter med alla tankar och känslor blir det svårt att hålla allt inne när något nytt dyker upp.

Exempelvis med huset, jag trivs inte i mitt hus, jag känner mig inte hemma. Så med 1000 andra tankar och känslor jag brottas med för jämnan så blir det att det rinner över, så allt som buntar ihop sig i mig börjar bubbla och förvandlas till klagande.

Alla har vi bra och dåliga dagar, men jag har mina bra och dåliga perioder, ibland lyckas jag hålla allt inne och hålla upp en Glad fasad men vissa perioder faller bara allt ihop.

Ibland lyckad jag även må bra och glömma bort hur dåligt jag mår men fort jag är ensam kommer allt tillbaka och ibland känns det som att ångesten försöker kväva mig.

Jag lider av 4 framställda diagnoser som orsakar mina problem och jag vet inte hur jag ska hantera dom. Jag vet inte hur man tänker normalt, jag vet inte hur man lyckas bete sig normalt.

Men mitt mål är att en dag kommer mitt liv ändra riktning, då jag till slut är normal och mår bra och är stolt över mig själv, men just nu ser det målet mer ut som att det mer vore en ouppnåelig önskedröm som enbart händer fattiga tiggar flickor i sagor.