mer pucko åt folket!!!
Alla här ju vänner, eller hur?!
Jag har vänner, många vänner:D och jag tycker mina vänner är helt underbara människor.
Men hur många vänner jag än har, Hur mycket vi än må umgås så känner jag att jag inte är helt än av dom.
Vi kan skratta ihop, ha samma humor, och ha kul ihop men ändå är det något i huvudet som säger dom gillar dig egentligen inte, dom vill egentligen inte va med dig.
Jag vet inte om det är så på riktigt eller om jag bara är paranoida tankar, men jag känner hur irriterad och eftrthängsen dom tycker jag är. Finns dom som sagt rakt ut att dom ledsnat, eller tycker illa om mig. Och sånt uppskattar jag, ärlighet, det tar jag som en komplimang. Att jag är värd nog att få höra sanningen, man ljuger bara för dem man tycker synd om.
Visst älskar jag tröst och någon som håller om mig om jag inte mår helt på topp men hatar när folk tycker synd om mig, jag tycker nästan det känns förnedrande. Som att dom står på en piedestal och jag är ett liten lort.
Så hellre ni säger till mig -Monalee, nu är du för mycket! Eller jag gillar dig verkligen inte!
Smusel bakom min rygg är något jag verkligen tar illa upp för, säg era tankar om mig till mig, ingen annan. Det är något jag värderar högt.
Men för att försöka framställa mig som mer säker så kan jag "spela" ut lite, jag säger spela för medq ex. Frida eller Jannike hade jag betet mig så men känns frampressat med andra jag känner mig osäker på eller inte känner mig som än av dem. Så lika fort som jag pressar fram flamsiga eller busiga Monalee kan jag vända på en sekund för ångest över vad har jag gjort?. Känns som att jag inte vågar släppa loss och va mig själv och distanserar mig lite för jag är rädd att jag ska bli för bekväm och ta för givet att jag är omtyckt när jag inte är det.
Jag kan bli manisk när någon blir lite mer distanserad, då känner jag att allt är pga mig, dom hatar mig. Nu har jag gjort eller sagt något riktigt dumt och mår dåligt som fan över det och försöker få fram vad jag gjort för fel, jag tror inte på de förklaringar jag hör för jag är säker på att det är jag, även om personen är lika mot alla.
Kan ta ett exempel på en killkompis här i skolan. Jag har under tonårstiden haft många killkompisar och bästisar så har inte haft någon riktigt bra killpolare på många år förutom en. Så när andra året av skolan starta och jag fick kontakt med många tjejer och killar här tyckte jag det var jätte kul. Men 2 killar som jag blivit bra kompis med blev förändrade olika tidpunkter, men jag har varit helt säker på att dom hatat mig men inte vågat/velat/orkat säga nått. Men nu börjar allt bli som vanligt:D va tydligen sanningen det dom sa.
När jag känner att någon kompis ogillar mig så kan jag bli fräck, tänka för mig själv att a men skit i de då, som att jag bryr mig.
Klart jag bryr mig men jag skyddar mig själv ifrån känslan att bli bortvald och ensam, ogillad och bortgjord.
Det tog ett år att öppna mig för några av dem tjejer som går i skolan, men jag känner fortfarande att jag inte är en av dem. Men ändå känner jag mig inte utanför. Så vad mer kan en som mig begära? Jag är ändå rätt glad.
Mina vänner tycker och tänker nog mycket om hur dryg jag är men alla har vi bra och dåliga.sidor och dom värkar ändå godta mina dåliga sidor, och det är väl det vänskap handlar om:-D
Jag är:
Aldrig en av dem
Efterhängsen
Nojig
Paranoid
Manisk
Puckad
Hysterisk
Nervös
Orolig
Men jag är oxå;
Omtänksam
Bryr mig mer om andra
Glad(oftast)
Välvillig
Bra lyssnare
Så även om jag är puckad och känner att jag inte är omtyckt så värkar de ju ändå funka;-)
Mer pucko åt folket:-D
Kommentarer
Postat av: Din vän
Jag går i din skola
Jag är lika impulsiv
Jag är lika rastlös
Och även jag känner mig utanför i skolan.
Men du är en av dom som verkligen får en att känna gemenskap.
Du är grym & jag gillar dig i massor.
P.s im as crazy as you!!
Postat av: puckot;)
Du e så go<3 stört gillar dig tjejen, om du e den jag tror;) crazy is my middlename;)
Postat av: Din vän
Vem tror du då :)?
Trackback
