draklilja.blogg.se

Idag började som vilken vanlig dag som helst, förutom att jag kom i tid till skolan. Men var på matten som vanlig och engelskan men så kom lunchen....

 

Jag minns när jag bodde i Norge så fick jag ett sms från min pappa: ring mig nu! Stod det, fick en konstig magkänsla och med rätta. Med telefonen i handen och pappa på andra sidan luren minns jag hur knäna viker sig och gråten trycker sig ut tillsammans med ett förskräckligt skrik av panik. Min kusin hade tagit sitt liv! En person som jag hade tagit för givet alltid skulle finnas där, glad och glädjespridare som älskade solen. Men detta var för många år sedan men det sms:et har jag aldrig glömt och gjort att jag har svårt att ringa upp.

 

Och just idag fick jag ett sådant sms av mamma: ring mig nu! Puss. Skrev hon, orohetskänslan ligger alltid där och denna gång var det med rätta. Hon tala om att min farbror gått bort under dagen....

 

Jag har aldrig riktigt haft en super bra kontakt med min farbror men det är ändå min farbror Vi talar om. Har hört många historier och hälsar alltid till varandra genom mina föräldrar eller faster.

Och min släkt och familj är det största i världen, dom betyder mest, även dem jag inte har så mycket kontakt med.

 

Jag har gråtit så klart och varit väldigt känslig, många tankar har rört upp min hjärna. Döden är inget jag klarar av att hantera. Jag har gått och känt mig som ett skal hela dagen. Det som hänt är fruktansvärt sorgligt, men jag tröstar mig med att han var gammal och mådde inte bra i slutet. Att få en hjärtattack och dö helt ensam är för mig oerhört obehaglig tanke och försöker inte att tänka på det. Hade önskat att min farbror fått somna in med någon han älskade. Men nu mår han bra och har det gott.

 

Tankarna invaderar mitt sinne och får mig känna svaghet i kropp och själ, jag blir utmattad. Tänker på den relationen vi hade och den relationen vi inte hade men kunde ha haft. Vad som kunde varit och vad som kunde gjorts annorlunda om tiden ännu fanns.

 

Tankar om andra dödsfall bland dem jag hållit kärt dyker upp och jag känner sorgen sätta bo i mitt hjärta. Min allra största sorg var den dagen min farmor gick bort.

 

Jag var 10 år och var på läger, i efterhand så insåg jag att den tiden farmor gick bort hade jag blivit som paralyserad och hält vatten i tallriken. När jag var och handla med mina föräldrar dagen efter så hade de ännu inte talat om något för mig, jag minns vi stod i vivo vid brödet och mamma sa att vi måste tala när vi kommer hem, jag får en hemsk känsla i kroppen och säger-NEJ!hon får inte vara död! Mamma frågar vem Och farmor ger jag som svar tebax. Mamma ger mig en förvånande och sorglig blick men vi fortsätter handla. Och när vi kom hem fick jag den fruktansvärda nyheten att farmor fanns inte mer.

 

Döden.... Den klarar jag bara inte av. När jag var 5-7 år hade vi fiskar, och jag minns hur fiskarna flöt på vattnet ibland, de va döda, och ååååååh vad jag grät när pappa klapp av dem huvudet för att försäkra sig om att de inte levde innan han spola ner dem i toaletten.

 

Året min kusin tog sitt liv så var han 1/3. Jag miste även då min morbror och mina syskons pappa. Min morbror, Pedro, dog i hjärnblödning. När jag var liten så hade vi en rolig relation och med åren höll sig enbart våra smeknamn kvar för varandra men vi pratade bara när vi träffades. Jag var lillskiten och han var storskiten. Min morbror Pedro.

 

Jag kunde åka och hälsa på Leffe, Hans fru och mina syskon och har många minnen ifrån honom både som stor och liten, han var som en stor snäll Björn som gick runt och bar och busa med mig. Men han fick cancer och tynande bort i det, han var inte längre någon stor lurvig björn. Och en dag gick han bort. Hans begravning är den jag minns mest, jag har aldrig sätt mina syskon, speciellt min syster vara så ledsen. Jag grätt massor både av sorgen av att Hans bortgång men oxå av att se vad sorgen gjorde med mina syskon.

 

Ni har nog förstått att denna dag har väckt mycket till liv genom döden. Nu är dom borta och jag har aldrig mera chansen att träffa dem igen. Lev livet, ta ingen för givet, älska glöm och förlåta det är ingen svår gåta. Bara gör din dag som den vore den sista för den du älskar den kan du mista<3